Tiden går !?

Jag glömmer aldrig den första gången jag åkte buss i Sverige ! Det var jättelänge sedan. Det var någon vecka efter att jag hade anlänt till mitt vackra, nya land. Det kalla landet som fast kylan hade så himla mycket som jag ville upptäcka.
Jag kommer ihåg att jag frågade en bekant vad alla de där små siffrorna som var inramade i en ram på busshållsplatsens glasruta var. "Tidtabell", sade han.
"Men varför står det olika tider då !?", frågade jag. Min bekant som hade varit här i några år och hade "anpassat" sig med tidtabell-tänkandet tittade konstigt på mig så som jag hade frågat honom om han kände sin egen morsa !! förvånad som bara den. "Jo, för att bussarna har olika tider !"
"Menar du att bussen kommer precis vid den tid som står här?", frågade jag.
"Javisst", sade han.
Jag kollade extra noga på tiden för nästa buss. Tiden var 12:06. Den här gången ville jag inte fråga bekanten men jag tänkte tyst: "Kommer den verkligen precis sex minuter efter tolv?  Vi får se !"
När bussen kom exakt sex minuter efter tolv, tittade min bekant nöjd och full av stolthet på mig så som det var han som var orsaken till Sveriges punktlighet.
Den dagen var början av min förståelseprocess för tidens värde och punktlighetens betydelse i det nya land. Jag insåg efter några år att livet här i Sverige är väldigt tidsbundet i den bemärkelsen att man är "time-o-holic".
Men för tre år sedan var jag i en av världens vackraste städer på jorden d.v.s. Esfahan i centrala Iran. Där fanns det en rogivande och vacker flod som rann igenom staden. Vid floden såg jag en jättesöt gubbe som kunde vara 90 år om inte äldre. Han var dock pigg och glad. Han satt vid en busshållplatsskylt. Han satt där och hade en käpp under sin haka medan det såg ut som att han var djupt omringad av vackra tankar.
Jag stod där en stund och tittade på honom utan att han märkte att jag tittade. Men efter ett tag kunde jag inte vänta längre. Jag kände att jag var tvungen att gå fram och prata med människan. "Hej ! Här sitter du och ha det mysigt ", sade jag i hopp om att han skulle visa att han var sugen på att prata så som gamlingarna gör här i Sverige. "Varför inte?", var allt jag fick ! Jag tänkte; nää jag måste få gubben att prata ! Han är för "söt" för att jag skulle släppa honom så lätt.
"Väntar du på bussen?", sade jag. Ett kort svar som stavas med n-e-j var svaret jag fick. Kort och gott ! Men jag gav mig inte. "Jaha jag trodde du skulle ta bussen !", sade jag och tänkte på min nästa fråga som jag skulle ställa. Men då kom det roliga svaret ! "Det ska jag också. Jag ska ta bussen", sade han. "Jaha, så du väntar på bussen", sade jag igen, och "nej" sade gubben igen.
"Vänta nu, du ska ta bussen men du väntar inte på bussen! Hur går det ihop?", sade jag.
"Unge man att vilja ta bussen och att vänta på bussen är två helt olika saker. Jag ska ta bussen men jag väntar inte på den. Den kommer när den kommer. Och den kommer inte snabbare om jag sitter och väntar på den. Därför väntar jag inte på bussen. Förresten ,,, jag har hela livet på mig ! Bråttom har jag inte direkt"
Jag tänkte länge när han sade så. Jag kommer ihåg att jag stirrade på ett träd medans jag grublade på vad han hade sagt. Då kom käppen som jag kände svagt på mitt högra lår ! "Hör du unge man , du bor inte här vad ?", frågade han. "Nej", sade jag. "Det kunde jag nästan slå vad om , för ni som bor på andra sidan [han menade ni som bor i väst] brukar säga tiden går ! men jag säger; Tiden kommer, för det är ju den nya tiden som hela tiden kommer !Jag grublade en lång stund och frågade sedan om jag fick ge gubben en kram. "Självklart", sade han, "men bara om du lovar att du inte glömmer det jag sa idag !"
"Jag lovar", sade jag och gav honom en bamsekram och tackade honom för de visa orden.   :))