Varför bryter vi (S) med (V) i Lindesberg ?

Efter ett år "samarbete" så bryter vi (S) med Vänsterpartiet i Lindesberg. Detta har vi diskuterar ganska länge på styrelsen. Några gånger har vi ventilerat med medlemmarna på de senaste medlemsmötena. Enhälligt lade styrelsen fram ett förslag till beslut förra onsdagen, och nu i onsdags beslutade medlemmarna att vi ska bryta.

Vänsterpartiet är ett parti som nationellt har många bra idéer och tankar. Som de flesta riksdagspartierna. Men den viktigaste huvudstenen i politiken handlar om vad man, utifrån sina grunder, har för mål och vilka tillvägagångssätt man väljer för att nå målen.

2010 fick vi (S) 42,48% av rösterna i Lindesberg. Det ledde till 19 mandat av totala 45. MP fick 4,68 vilket ledde till 2 mandat och vänsterpartiet fick 4,28 vilket också ledde till 2 mandat.

Efter fyra års alliansstyre i Lindesberg med en styrelseordförande med något annorlunda ledarstil vars stil byggde på att politiken skulle lägga sig mer i tjänstemannafrågor hade vi som mål att tillsammans med MP och V bilda en majoritet för att ta tag i chefskaoset som hade lett till konstig kommunorganisation. Vi ville driva politiken och skapa visionerna och riktlinjerna och låta professionella tjänstemän genomföra arbetet.

Lindesberg har sedan 2006 inte respekterat en budgetprincip som heter 96%-principen. Det handlar helt enkelt om att man spenderar 96% av intäkterna och inte mer. Denna princip ger kommunen den ekonomiska stabiliteten som den behöver.
Vi anställde en ny kommunchef. Vi anställde en kultur och fritidschef som vi inte hade. Vi anställde en ny personalchef etc etc. Direkt efter sommaren fick vi dystra siffror av kommunchefen kring faktumet att 96%-principen inte har respekterats och kistan är nästintill tom.

För att kunna komma fram till konstruktiva förslag och åtgärder och ta ansvaret måste man vara som ett team. Man kan inte enbart fokusera på att leta efter syndabockar. Eller synda-"bygge" (Arenan). Från sommaren fram till nu har vi upplevt mer och mer att företrädare för Vänsterpartiet fokuserar mest på att leta efter syndabockar ist för att komma fram till konstruktiva förslag. Det gällde Arena-frågan. Det gällde budgeten och många andra områden. Det populistiska sättet att driva politiken genom att framställa sig som "hjältar" samtidigt som man är både idéfattig och förslagsfattig må vinna gehör på Lindenytt men inte på kommunhuset.

Det är synd att V:s ordförande skriver i sitt uttalande att avbrottet är två S-gubbars missnöje. Men hennes ordval säger en hel del om det perspektiv hon har. Det är olyckligt att en vuxen människa inte förstår att det är en hel styrelse bakom förslaget (ej beslutet) och en hel medlemsförsamling bakom beslutet. Det är synd att en vuxen människa använder sådana ord i ett formellt uttalande.
Nu ser vi fram emot framtiden och möjligheterna och säger adjö till rättshaverister.
John Omoomian (S) - Lindesberg

Utbildningsdag, 10 dec 2011, Tema: Mänskliga rättigheter, Migration

Välkomna till en öppen föreläsning !



Föreläsning: Mänskliga rättigheter.
Martin Lind (Örebro)

Föreläsning: Migrationens process i Sverige, en psykologisk resa genom sociologiska paradoxer.
John Omoomian (Lindesberg)

Plats: Masugnens Lärcentrum, Lindesberg
Datum: 10 dec 2011
Tid: 13:00 - 16:00
Utbildningen är kostnadsfri och öppen för alla.

Välkomna !

Ett samhälle med ökade klyftor är ett farligt samhälle !

Vi socialdemokrater har sadlat om lite nu ! Vi har en ny ordförande som heter Juholt. Gubben har humor och är rapp i käften, speciellt mot journalister. Han är ju själv en f.d journalist, något som underlättar :)
Jag var och lyssnade på honom i Örebro den 11 maj då han stöttade vårt valarbete i Örebro. Jag älskade bilden av det Sverige som han vill ha. Men samtidigt finns det enstaka röster som internt kritiserar honom för fel fokus. Man menar att S inte behöver ha huvudfokuseringen på vård och skolan, då de frågorna är redan S-frågor, speciellt "vården". De områdena behöver inte sönderdelas i debatten, menar kritikerna. Han borde fokusera mer på arbetslinjen, menar man. Men jag tycker att det ena behöver inte utesluta det andra. Arbetslinjen är en fråga som mer eller mindre är kontinuerligt föränderlig. Ett området som man inte kan ha en färdig mall för. Man måste anpassa lösningarna efter dagens situation. Men politiskt tycker jag man ska ha den heliga grunden/utgångspunkten att vi inte ska låta marknaden avgöra hur politiken ska se ut. Det som högerpolitiken bygger på och visar sina bieffekter mer och mer. Politiken får absolut inte vara åskådare medans marknaden spela själva matchen ! Det Sverige är ett Reinfeldt-Sverige som jag icke vill ha.
Men varför säger jag så ?
För några månader sedan pratade jag med en av mina elever. Han är enligt den svenska mallen ett fattigt barn. Han bor väldigt trångt. Han har inget eget rum. Han har arbetslösa föräldrar. De försörjer sig med försörjningsstöd. Han åker ingenstans när det är lov. Hans värld är Hagaberg och hans räddning vad gäller efterskoltiden är Hagabergs fritidsgård.
Vi började snacka om musik och vi kom in på klarinett eftersom jag berättade för honom att min son, som går i samma skola som han spelar klarinett. Jag sade till min elev att jag kan ta med mig sons klarinett om han ville prova. Först sade han nej, men efter ett tag sade han "OK". Dagen efter lånade jag min sons klarinett och lät honom prova. Det tog ungefär 5 minuter och så lät det som att han spelade någon låt. Det lät väldigt bra i alla fall. Jag frågade: "Är det verkligen första gången du spelar klarinett?", "Nej", sade han. "I hemlandet jobbade min mamma åt en familj som "piga" och jag brukade följa med ibland, och när de inte var hemma så tog jag deras barns klarinett och provade i smyg, och min mamma var orolig och bad mig hela tiden att jag skulle lägga tillbaks den. På den vägen är det !!"
Det här barnet är en otrolig resurs. Ett barn med mycket kapacitet. Men han har inte råd att vara elev på kulturskolan i Lindesberg.
Då menar jag så här: Med min elev i bakhuvudet så kan vi fundera på följande: "Hur många elever i liknande situation finns inte i Sverige ?", "Väldigt många", är svaret. Ett samhälle som bygger på egoism där jag som medborgare nöjer mig med de sakttesänkningarna JAG har fått och struntar i bieffekterna är ett farligt samhälle. Ett samhälle med ökade klyftor är INTE BARA ORÄTTVIST, utan det är farligt utifrån nationalekonomiska perspektiv också. Min elev tappas ju bort och inte ges möjlighet inom ett område som han utan den minsta tvekan kan vara en tjärna i. Och detta är pga att han har fattiga föräldrar ! Sverige har inte råd med att ha så många fattiga barn som bor under taskiga förhållanden, eftersom klyftor producerar en struktur som inte gynnar dem. Vi har hur många duktiga elever som helst som inte har förutsättningar men har den absoluta kapaciteten. Detta är ett barn/utbildningsperspektiv. Ta denna tanke och koppla den till arbetsmarknaden, vuxenutbildningen, sjukförsäkringssystemet etc etc.
Vill vi ha ett Sverige där en grupp jobbar ihjäl sig medans den andra gruppen inte kan komma in ?
Vill vi ha ett Sverige där möjligheter ges till vissa och förutsättningar skapas åt vissa, medans andra är chanslösa ?
Vill vi ha ett egoistiskt Sverige som leder både till orättvisa och nationalekonomisk oreda ?
Och vad är Juholts huvuduppgift ? Enligt mitt sätt att se på det hela är hans huvuduppgift det att förklara just detta att klyftor i ett samhälle är farliga utifrån många perspektiv bland annat utifrån ett natinalekonomiskt perspektiv. Gentemot Reinfeldt som hävdade 1994 att ett samhälle med klyftor är ett dynamiskt samhälle !

Vi är medborgare ! Inte kunder !

Håkan Juholt är namnet. Namnet på den mannen som enligt många ser ut som en tysk slaktare men själv tycker jag att han är mest lik en turkisk vattenmelonförsäljare. Men hur som helst så är han den mannen som gav upphov till att jag kände mig så varm i hela min kropp och framför allt i mitt hjärta. Han är den mannen som lördagen den 26 mars 2011, kl. 11:00, efter sitt första tal som socialdemokraternas ordförande gjorde så att jag kände att det finns hopp. Att våra grundvärderingar inte suddas bort av töntiga höger/vänster falang trams. Han är den mannen som fick mig att hoppas och tro att svenska folket kommer att ha någon som kan förklara varför vi menar att jämlikheten leder till långsiktig tillväxt. Någon som kan förklara att den individualistiska glädjen över några hundra lappar extra netto i fickan har bieffekter som långsiktigt kommer att drabba alla. Både de som har det bra och de som har det mindre bra. Någon som står för idén om att Solidaritet är en förutsättning för tillväxt och välfärd, INTE VÄLGÖRENHET :)
Jag är så glad. Jag är så glad över att vi har kommit tillbaka på spåret igen. Jag är glad över att de grundvärderingarna värnas tydligt nu. Nu ser jag fram emot den utmaningen som vi har framför oss, då vi ska fokusera på hur-frågorna ty vi är klara med vad-frågan !
Jag är i alla fall mycket laddad :)
/John Omoomian (S)

Varför är FN så passiva !?

FN bildades 1945 efter andra världskriget. Från början var det 51 länder som var med. År 2006 var 192 länder medlemmar i FN.

FN ska arbeta för fred, mänskliga rättigheter och social utveckling. Många länder var efter två stora världskrig fast beslutna att inte detta skulle upprepa sig en tredje gång. Dessutom hade FN som mål också att försöka förhindra de orättvisor och förhållanden i världen som kan leda till krig och konflikt.

Mycket har hänt sedan dess. Efter 66 år ser inte maktbalansen i världen på samma sätt som 1945. Den sovjetiska dominansen på öst har delvis försvunnit då Sovjet inte längre existerar i samma maktstruktur. Kina har visat framfötterna och har blivit den absoluta utmanaren, medans USA har tappat både ekonomisk och politisk mark i Mellanöstern och Nordafrika. Något som USA försöker återvinna nu.

När andravärldskriget var slut så var "vinnarna" helt eniga om att någon form av fredsavtal skulle underskrivas. Men när diskussionerna började kring vilka som skulle dela på den absoluta FN-makten dvs vilka länder som skulle vara medlemmar i säkerhetsrådet med fasta medlemmar och veto-rätt så gick olika uppfattningar isär bland de vinnar-länderna. Detta slutade med att Kina fick vara med som någon form av kompensation mot Sovjet.

Den första odemokratiska grundstenen lades redan då när 5 permanenta medlemmar i säkerhetsrådet fick en rättighet vid namn "veto-rätt". Detta inebär att de, när som helst, kan lägga veto mot ett beslut eller resolution utan att behöva övertyga de andra länderna via en motivering eller liknande. Ingen konsensus alltså.

En annan nackdel som inte kunde förutses då var staternas fulla mandat i förhandlingar. För de demokratiska staterna som redan då hade kommit en bra bit in i sina demokratiseringsprocesser var detta inget problem. Länder som Norge, Sverige, Frankrike eller Storbritannien. Men för de andra länderna som Kuba, Iran, Libyen, Kina, osv där en fullkomlig demokrati inte var ens tänkbar var situationen annorlunda.

Staterna fick som sagt full mandat i förhandlingarna. Det har de nu också. Landets representant blev alltså inte nationen eller folket som det var tänkt från början. Utan staten fick representera folket. Och vad händer om ett land som Libyen, Iran, Israel, Kina etc etc respresenteras av staten. Jo, det första som FN i så fall får säga adjö till är just mänskliga rättigheter som krockar med den statens intresse.

Och det sura dilemmat slutar inte där ! Tyvärr .... Det kan uppstå konflikter där FN:s huvudpartner dvs ett lands stat som folket inte vill ha längre blir huvudboven. Vad kan FN göra då ? Ska FN ställa sig bakom statens suveränitet ? eller ska FN ställa sig bakom folkets vilja. Något som har direkta samband med stadgan, dvs mänskliga rättigheter. Och vad säger FN när ett sådant totalitär regim som t ex: Irans regim säger: "Vad har ni (FN) för rätt att diktera mänskliga rättigheter för oss?"
"Det är klart att bögar ska avrättas !", "Det är klart att otrogna kvinnor ska stenas till döds!", "Det är klart att vi ska avrätta de politisk-aktiva som hotar vår landssäkerhet genom sina demonstrationer !!!". "Alla dessa åtgärder har vi fått tillåtelse att genomföra via våra nationella regler !!"

Vad har FN för svar !? .... Inget !
Vad har FN för mandat att bygga sina underlag på olika NGO:s faktarapporter och därmed fatta beslut !? .... Ingen !

Och detta underlättas inte om FN leds av en svag, okarismatisk och färglös ledare vid namn Ban Ki-Moon, som gillar att omge sig av ja-sägare.

FN har i många år lyst med sin otroliga frånvaro i samband med två utav de riktiga och primära uppdragen som FN hade i början, dvs mänskliga rättigheter och fred.

Så det är kanske dags att inse att FN med den stadgan som skrevs för 66 år sedan har gjort sitt. Antingen ska man se över stadgan så att FN återigen får den riktiga mandaten som organisationen behöver eller skrota det hela.

En FN utan mandat, är som en f.d brottare som har hunnit blivit 95 år och använder sig av rullator, men ändå befinner sig mitt i brottningsmadrassen, ist för att sitta på läktaren och åskåda.

//John Omoomian (S)

Ledare som omger sig av ja-sägare är farliga ledare !

En efter en faller ledare som i åratal omgett sig av ja-sägare i Mellanöstern och Nordafrika. Men sådana ledare finns inte bara utanför Sveriges gränser. Vi har ju många liknande ledare inom politiken, stora och små företag, offentliga sektorn osv.

Vissa ledare slutar sina karriärer med någon form av finjusterad avtackning där alla falskler mot varandra med skumpan i handen och ett oförklarligt kallt och falskt leende som inte betyder någonting. Medan vissa nadra avslutar sina karriärer där de får många betydelsefulla kramar, mail, brev och även levande och muntliga kommentarer, där vartenda ord betyder väldigt mycket !

För att vara en bra ledare måste man både vara aktiv och ha potential och intresse inom ett specifikt område. Men huvudnyckeln i ledarskapet är alltid dialog.
"En ledare som omger sig av ja-sägare är en svag ledare med begränsad makt och slår nedåt", sade Thomas Bodström förra veckan, när han deltog i programmet Skavlan. Det ligger faktiskt mycket i det Thomas säger.

En svag ledare som inte tycker om att höra nej-sägarna kan aldrig utveckla sig. Han/hon kan aldrig komma fram till svaret på den intressanta frågan "Varför?", ty han/hon har bestämt sig för ett färdigt perspektiv.

För att vara en bra ledare måste man ha ett bra ledarskap. De som leder organisationer där många människor är inblandade måste ha kunskap inom området beteendevetenskap. Man måste veta vilka personer man har med att göra för att kunna ha den optimala kommunikationen med dem.
För att kunna de andra människornas knappar måste du kunna dina egna först. Man måste lära känna sig själv först. En bra ledare gör allt för att omgivningen ger honom/henne konstruktiv kritik, med syftet själv-kännedom. Medans en svag ledare omger sig av ja-sägare.

Men en lärdom tycker jag att alla svaga ledare bör lära sig, och det är följande:
Att vara en stark ledare är inte samma som att enbart vara auktoritär.

Mobarak var en auktoritär ledare, men för det fick han inte en bra avtackning !!
Ban Ki-Moon är inte auktoritär, men för det kommer han inte att ha en varm, levande och äkta avtackning !!
//John Omoomian (S)

Grattis Egypten !

Det tog bara 18 dagar ! Ett diktatosiskt system som hade styrt Egypten i 30 år tog slut genom att folket inte gav sig och protesterade i 18 dagar.
Tahrirtorget fylldes med ytterligare tiotusentals människor igår (fredagen den 11 feb) när Mubarak lade fram det hela (enligt honom "de nya reformerna") på ett väldigt knasigt sätt. Han använde fel språk. Han använde fel ton och hans talskrivare hade fel fokus ! Talet handlade mest om vad han har gjort för Egypten. Hur duktig han har varit. Vilka svåra dagar han har gått igenom osv. Detta budskap från en kritiserad sändare till en protesterande mottagninsmassa fungerar inte enligt det akademiska ämnet media och kommunikation.
Det var alltså det klumpigaste Mubarak kunde göra. Samtidigt var det svårt för honom att ta sig ur detta på ett annat sätt. Hur som helst så kom de högsta generalerna i militären fram till honom och sade att detta inte skulle kunna få fortsätta. "Du måste avgå!".
Mubarak var ju en ledare som inte kunde tänka sig att göra ett blodbad för makten. Det finns ju andra regimer som kan tänka sig att göra det, och oftast kopplar de sina åtgärder till nationens säkerhet där referensramen för nationens säkerhetsbedömning är konstigt nog en ideologi/tro. De (f.d) kommunistiska länderna, Iran, Kuba osv är några exempel på sådana regimer/system. Men som tur var så hade Mubarak själv rötterna i Panarabism, som är varken en tro eller ideologi utan snarare en vision.
Nu är det dagen efter. Grattis Egypten , säger jag också, som många andra, och hoppas att landet fram till september justerar konstitutionen och gör allt för att någon form av tro/religion/ideologi inte, på något sätt , få någon form av helighet i regler och lagar. Det är det farligaste man kan göra under en efter-revolutinstid. Jag hoppas verkligen att Egypten har studerat konsekvenserna i revolutionen i Iran 1979 och lärt sig att tro/religion inte ska ingå i politiken.
Idag tänker jag i alla fall njuta av denna fantastiska känslan av att Egypten i vilket fall som helst inte kommer att vara samma Egypten som i förrgår. Jag njuter ! Grattis Egypten :)
/John Omoomian (S)

USA vill ha bort Mubarak ! Men varför ?!

Gentemot många analytiker som uttalade sig förra veckan och påstod att USA är nu orolig över läget i Egypten så skrev jag, att denna demokratiseringsprocess som började med Tunisien, fortsatte med Egypten och kommer att fortsätta med andra länder i området som Syrien, Yemen, Jordanien osv är en nödvändighet för världsekonomin.
SVT:s Bo Inge Andersson var en av dem som skrev om USA:s oro. Men han, liksom många andra "experter", har tydligen inte förmågan att se det politiska spelet bakom kulliserna, och detta kanske inte är så konstigt eftersom han är en kommentator och inte en analytiker.

Men frågan är varför USA vill ha bort Mubarak !

Om man tittar lite historisk på de stora förändringarna som har ägt rum i olika länder som har en speciell betydelse för USA, så ser man ett mönster. Medans republikaner använder den tuffa och militär-relaterade tonen i sina "lösningar", så har demokrater alltid haft den Enpowerment-relaterade tonen där förutsättningar för förändringar har tre pelare, som Hillary Clinton klart och tydligt påpekade igår vid en presskonferens (http://www.youtube.com/watch?v=aPPsQK_Sy8U)  , dvs freedom of assembly, freedom of expression, freedom of the press.
På klarspråk kan man säga att republikanerna alltid haft ett färdigt koncept för andra länders lösningar, medans demokraterna tror på att förändringen måste komme innifrån.
Men huvudsaken i det hela är i slutändan är den ekonomiska makten som i sig leder till mer politisk makt också.
Som jag skrev förra vecka så har Kina varit det tystaste landet kring Egypt-fallet. Detta är pga att Kina vill ha stabila länder att ha avtal med. Om denna stabilitet produceras via diktaur eller demokrati, struntar Kina fullständigt i, eftersom Kina sakta men säkert har tagit över världens tillverkningsekonomi. För USA däremot innebär ett odemokratiskt nordafrika och mellanöstern fortsatt ekonomisk förlust. Och det är därför USA från början haft en "bakom kulliserna"-plan för Bin-Ali och Mubarak. Något som Bo Inge Andersson inte haft förmåga att se.
El-Baradei träder idag, klokt och sansat, fram och hävdar att han inte kommer att ställa upp som president, eftersom han vet att han inte har den kampbakgrunden som Egyptens framtida ledare måste ha i bagaget. Dessutom har han bott i Österrike under en stor del av sitt liv, vilket inte ger honom pluspoäng i sammanhanget.
Det finns namn  på några aktuella ledarkandidater som har kämpat för demokrati. De namnen har Omaba i bakfikan. Vilket namn han kommer att stötta beror på hur protesterna utvecklas de närmaste dagarna/veckorna. Ett av de namnen är Ayman Nour. Lägg namnet på minnet så hörs vi i framtiden om det :)
/John Omoomian (S)

Mellanösterns demokratisering,en nödvändig demokratisering för den globaliserade ekonomin

Obama kom ut med ett utspel igår då han gav lite "råd" i samband med folkets reaktion i Egypten. Han menade i stora hela att allt ska kunna lösas på ett "lugnt" sätt, utan att några människoliv behöver tas. Han vet dock mycket väl att en sådan demokratisering som mellanöstern har påbörjat inte är möjlig utan att man offrar människoliv. Men han, på samma sätt som andra politiker, måste ha sådana utspel lite då och då !
Men det intressanta i det hela enligt min analys är Kinas besvikelse över hela utvecklingen och USA:s och Rysslands förhoppningar, trots Obamas utspel. För att prata klarspråk så försöker jag förenkla det hela på följande sätt så att analysen blir användarvänlig

För ca. 30 år sedan började den maktbalansen som fanns i världen dvs Väst/Öst äventyras. Detta startades med två revolutioner. En i Iran, 1979, och en i  Nicaragua 1979. USA stöttade revolutionen i Iran i samband med det hot som USA kände gentemot Sovjet, och Sovjet stöttade revolutionen i Nicaragua i samband med det hot som Sovjet kände gentemot USA:s inflytande i Sydamerika.
Båda två revolutionerna spårade ur och kidnappades av andra än de riktiga rörelserna som genomförde de revolutionerna. Irans revolution kidnappades av religiösa antiamerikanska Ayatollor, och revolutionen i Nicaragua kidnappades av korrupta marxister med Daniel Ortega i spetsen.
Efter murens fall 1989, tappade Sovjekt mark medans Kinas inflytande i det ekonomiska spelet blev mer och mer. Amerikanska antisovjetiska grillagrupper som t ex: Al Qaida omvandlades till extrema religiösa antiamerikanska rörelser då USA inte kunde tillgodose deras behov och krav längre. CIA hade inte längre någon användning av dem. Deras bäst före datum var passerade med andra ord.
Globaliseringen blev trenden och de liberala tankar och lösningar hittade sin plats i maktbalansens tankesmedja. Mitt i allt förvärrades situationen för folk i länder som Iran, Irak, Libanon, Tunisien, Egypten osv, eftersom liberala globaliseringsrelaterade lösningar aldrig gynnat folket. Stora företag blev större och större och folket blev fattigare och fattigare. 11 september 2001 var en indirekt konsekvens av den orättvisa resursfördelningen enligt Al Qaida. Denna händelse påverkade världsekonomin på ett mycket negativt sätt i väst medans Kina körde sitt race bakom kulliserna utan att bry sig om folkets situation i de ovannämnda länderna eftersom Kina hade sina avtal med regeringar i de här länderna.
Nu reagerar folk i de här länderna. För 1,5 år sedan störtades en anti-regim rörelse i Iran. Och nu ser vi vad som händer i Mellanöstern. Egypten är inte det sista landet.
Väst måste vinna tillbaks den förlorade marken i det ekonomiska spelet. Väst har inte längre råd att Kina rider på denna odemokratiska våg.
Det känsliga är nu att oppositionen leds av kompetenta individer som Mohammed Al-Baradei så att revolutionen inte kidnappas av Muslim Brotherhood, samt att USA ser över sin Israel-plotik.
Håller tummarna för det egyptiska folket och världsekonomin !
/John Omoomian (s)

Billströms snabba lösning på integration

Jag har alltid tyckt att Tobias Billström liknar ett djur (inte illa menat alls). Efter hans och Carl Bildts Wikileaksskandal  vet jag nu vilket djur jag hela tiden tänkt på. Papegoja !
Men det mest lustiga och samtidigt sorgliga i detta är hans tankar kring flyktingpolitiken, invandrarpolitiken och integration. Jag har alltid haft en negativ magkänsla vad gäller Billströms ärlighet. Men sedan igår vet jag inte vad som ska bevisas för att man är övertygad om att hans tankar är i högsta grad präglade av Canada-modellen.
Canada-modellen är ju en modell där den mesta fokuseringen i migrationsprocessen zoomas på arbetskraftsinvandringen. Den mest attraktiva gruppen i den här modellen är de högutbildadae individerna som får fristad tillsammans med sina familjer pga sina utbildningar. En annan grupp som gynnas av Canada-modellen är de förmögna grupperna som får vandra in pga det kapital de har.
Denna modell är naturligtvis bra för det mottagna landet, både utifrån nationalekonomiskt och demografiskt perspektiv.
Men den grupp som missgynnas av detta är de skyddsbehövande människorna som flyr ifrån krig, förtryck, förföljelse m.m. Och nu har Billström visat att Sveriges flyktingpolitik inte har något principiellt underlag som heter "humanism mot de skyddsbehövande". Billströms skandal är en skandal som har läckt ut nu, då han och Carl Bildt, enligt de utläckta dokumenten, ville att irakiska skyddsbehövande individer skulle utvisas pga inrotad hedersrelaterad kultur bland den gruppen. Billström kanske vill lösa integrationsproblemet genom att inte ta emot de svårare grupperna. Då har vi inga problem ! eftersom de lättare grupperna är så lättintegrerade.
Men detta är inte slutet...vänta bara några år tills dokument läcker ut kring somalierna och de hindren som migrationsverket har skapat åt dem sedan ett år tillbaka. De ska bestyrka sina identiteter. Det ska folk som kommer från ett nedkrigat land utan några myndigheter "what so ever" göra !!! Hur ska det gå till !?
Jo, sanningen är att man har upplevt somalierna som svårintegrerade ! och därför måste man göra någon åt detta !
Men vart tog humanismen vägen igen !?
Det är ju den sura och ständiga frågan !
Sorgligt men sant !
//John Omoomian (s)

Gott Nytt År Tunisien, men framför allt God fortsättning Tunisien.

Enligt den arabiska kalendern är det inte ett nytt år nu. Det nya året börjar i samband med den Ramadan-festen som tidsmässigt flyttar sig varje år eftersom de arabiska månaderna går efter månen och inte solen. Men Tunisien är ju ett land som under de senaste åren präglats positivt av den s.k "väst". Inte minst pga turistindustrin som har utvecklats i landet under slutet av 90 - och hela 00 - talet. Därför är man mer van vid det nya kristna året, det kristna jul-firandet med all kommersialism det innebär i Tunisien, jmf med tidigare.

Men Tunisien har börjat det nya året med häftiga protester som nu har lett till att Ben Ali, den totalitära tunisiska presidenten, har tvingats lämna landet.
Zine El Abidine Ben Ali  kom till makten den 7 november 1987 genom ett demokratiskt val, och släppte inte makten tills igår. Ben Ali påverkades av makten precis som någon annan människa som sitter för länge. Det är ju maktens natur att göra människan till en odemokratisk individ i längden, oavsett vad du har för ideologi. Vi får inte glömma att de mest kända diktatorer har börjat sina karriärer via demokratiska val.

Ben Ali försökte, under sin tid, att underlätta situationen för både interna och externa företagsaktörer som hela tiden såg den fantastiska tunisiska förutsättningen, inte minst inom turistindustrin.
Det som Ben Ali, precis som Shahen i Iran (1997) glömde bort var folket ! Mitt i allting glömde han sitt eget folk som inte gynnades av de enorma skattelättnader, otroliga företagsbonus och allt annat som gjorde Tunisien till en paradisö för stora företag. Stora företag etablerade sig främst inom turistindustrin under första halvan av 00-talet och slog ut de inhemska små företagen och den traditionella ekonomin lämnade sakta men säkert sin plats till den globaliseringsvänliga västvänliga ekonomin.

Studenternas och motståndsrörelsens förhoppning var fram till 2 år sedan att denna utveckling leder ändå till förbättringar för folket. För den unga tunisiska generationen. Den förlorade generationen som hade både bra utbildning och vision. Man försökte tänka långsiktigt.

Men droppen var för ca. en månad sedan när det tillkännagavs att efter Ben Ali ska represanter från hans nätverk bli kandidater inför det kommande valet. Det var då studenterna och intellektuella tillsammans med massvis med arbetslösa utbildade unga människor enades kring en fråga: "Ben Ali ska avgå!". Resten har ni säkert följt via nyheterna.

Tunisien är ytterligare ett exempel på ett land där de västerländska demokratiska recepterna som enbart är präglade av den västerländska varianten av globalisering och liberalism, inte fungerar.
Det är inte bara i Sverige som högerpolitiken i långa loppet leder till orättvisa. Det gjorde i Tunisien också. Det pågår i Iran också. Skillnaden mellan Sverige och Tunisien är följande:
I Sverige har socialdemokratin utvecklat en stark fackföreningskultur som högern vill till vilket pris som helst urhalka, medan i Tunisien finns inte den förutsättningen och därför är det mycket lättare för makthavarna att glömma bort folket.

Tunisien har gjort en stor och en unik mini-revolution. För första gången har folklig protest lett till presidentavgång. För det säger jag Grattis till det tunisiska folket. Jag säger därför Gott Nytt År Tunisien.

Men en revolution har alltid en baksida som kan leda till hemska konsekvenser, och med anledningen av just detta säger jag lycka till i fortsättningen. Jag säger därför God fortsättningen till tunisiska folket. Fortsättningen följer i vilket fall som helst för det fantastiska tunisiska folket. Håller tummarna för det modiga tunisiska folket, för det bästa.

//John Omoomian (S)