Integration 2010 !

Integration 2010, var namnet på den konferens som jag tillsammans med tre andra kollegor deltog i den 11 november 2010 i Göteborg. Länsstyrelsen i Västra Götaland hade lyckats med att samordna och arrangera en fantastisk dag då, huvudsakligen, fyra integrationsexperter bjöd på sina fantastiska tankar kring integration utifrån fyra olika perspektiv. Leili Sadri, psykolog och författare, med rötterna i Iran, berikade konferensen med sitt psykologiska perspektiv på integration, medan Farbod Rezania från svensk näringsliv, också med rötterna i Iran, bjöd på det teknokratiska perspektivet som integration har. Martin Ådahl däremot kom med sina nationalekonomiska synvinklar kring det hela och sist men inte minst hade vi äran att lyssna på en fantastisk åttabarnsmamma med rötterna i Somalia som var egen företagare. En sak var dock klar. Ju mer man lyssnade på de här fantastiska människorna desto mer övertygad man blev över att integration är ett gigantiskt område med många olika delar. Men om man ska sammanfatta det hela kan man säga att integration, kan analyseras utifrån fyra olika perspektiv. Det psykologiska, det företagsekonomiska, det nationalekonomiska och det näringslivsrelaterade perspektiv. Utifrån den psykologiska utgångspunkten delas de s.k. invandrarna i tre olika grupper. Den första gruppen är dem som har en bra utbildningsbakgrund med sig och i stort sett är urbaniserade flyktingar/invandrare. Den gruppen kallar vi grupp 1. Den finns en annan grupp också som oftast inte är urbaniserade, väldigt bundna till sina egen identitet och inte har bra utbildningsbakgrund. Den gruppen kan vi kalla grupp 3. Den finns en mellan-ting grupp också mellan 1:an och 3:an som vi kallar grupp 2. De är inte bundna till egna identiteten i samma utsträckning som grupp 3 men samtidigt är de inte redo att släppa allt och knäcka alla de s.k. svenska sociala koderna på en gång. Grupp 1 har värdnationen/majoritetssamhället oftast nästan inga problem med i samband med assimilation och vidare integration. Exempel på sådana individer är Leili Falsafi (psykolog, författare, gift med en dansk, rötterna i Iran), Nyamko Sabuni (minister, gift med en svensk, rötterna i Burundi). Grupp 2 däremot har värdnationen/majoritetssamhället lite mera svårigheter med i sammanhanget men de kommer igen efter ett tag och integreras. Den grupp som är den mest utmanande gruppen för majoritetssamhället och politiken är grupp 3. Utifrån det psykologiska perspektivet kommer en medlem i grupp 3 aldrig att assimileras. Medlemmarna i den gruppen i vissa fall är framgångsrika individer som har till och med lyckats med arbete, betala skatt o.s.v. men p.g.a. att de inte har släppt vissa delar av den egna identiteten t ex "slöjan" anses de icke-integrerade i värdnationens ögon i de flesta fall. Och eftersom det är majoritetens tolkning som är avgörande i det psykologiska integrationsperspektivet så räcker det inte med att den framgångsrika kvinnan med slöja känner sig integrerad, utan det är VI-gruppen som ska avgöra detta. Utan att offra vissa delar av egna identiteten är det omöjligt att, psykologiskt, integreras. Utifrån den nationalekonomiska perspektivet är invandringen gynnsam. Den har alltid varit gynnsam. Martin Ådahl menar att man inte ens bör prata i sådana termer som: "Vi satsar på invandringen", eller "Satsar man på invandringen så vinner man tillbaks insatsen" osv. Han menar att invandringen är som en affärside som har sin process, och är gynnsam för samhället. Speciellt för ett sådant litet land som Sverige. 600.000 människor går upp varje dag och åker/går till sina jobb och betalar skatt. Det är alltså de som jobbar och har invandrarbakgrund. Utan de människorna stannar Sverige, menar Ådahl. För Ådahl handlar integration om arbete. Han menar att individen kommer in det sociala samspelet viaa arbete. Människan blir stark genom att uppleva att hon bidrar med sitt arbete, och då mår hon bra eftersom självförtroendet stärks. Farbod Rezania menade att man i stort sett borde sluta prata om integrationspolitik och i stället prata om arbetsmarknadspolitik. Han menade att integration är ett område som har många olika delar, och om man liknar integrationen med en stor cirkel som består av några inbakade små cirklar så gynnas den stora cirkeln av en rätt sysselsättningspolitik där företagarna och stora arbetsgivare (inte enbart offentlig sektorn) är mer aktiva som externa aktörer. Farbod exemplifierade integrationen som en stor elefant som står i ett mörkt rum. Han likställde alla som försöker förstå integrationen och de svårigheterna och lösningarna kring den, som människor som får ögonbindel och får röra på elefanten. Den som rör på snabeln tolkar "integrationen" som ett mjukt rör. Den som rör på örat tolkar "integrationen" som ett mjukt blad. Den som rör på benet tolkar "integrationen" som ett mjuk pelare, osv. Men det är först när man tänder lampan och flyttar på allas ögonbindlar, som den riktiga "integrationen"/"elefanten" ses. Det är då alla är eniga om att "integration" är en elefant. Vi kan bara komma fram till en tänd lampa och ett ljust rum med en elefant i, genom att ständigt diskutera integration. Tack Arja SchIntegration 2010, var namnet på den konferens som jag tillsammans med tre andra kollegor deltog i den 11 november 2010 i Göteborg. Länstryrelsen i Västra Götaland hade lyckats med att samordna och arrangera en fantastisk dag då, huvudsakligen, fyra integrationsexperter bjöd på sina fantastiska tankar kring integration utifrån fyra olika perspektiv. Leili Sadri, psykolog och författare, med rötterna i Iran, berikade konferensen med sitt psykologiska perspektiv på integration, medan Farbod Rezania från svensk näringsliv, också med rötterna i Iran, bjöd på det teknokratiska perspektivet som integration har. Martin Ådahl däremot kom med sina nationalekonomiska synvinklar kring det hela och sist men inte minst hade vi äran att lyssna på en fantastisk åttabarnsmamma med rötterna i somalia som var egen företagare. En sak var dock klar. Ju mer man lyssnade på de här fantastiska människor desto mer övertygad man blev över att integration är ett gigantiskt ömråde med många olika delar. Men om man ska sammanfatta det hela kan man säga att integration, kan analyseras utifrån fyra olika perspektiv. Det psykologiska, det företagsekonomiska, det nationalekonomiska och det näringslivsrelaterade perspektiv. Utifrån den psykologiska utgångspunkten delas de s.k. invandrarna i tre olika grupper. Den första gruppen är dem som har en bra utbildningsbakrund med sig och i stort sett är urbaniserde flyktingar/invandrare. Den gruppen kallar vi grupp 1. Den finns en annan grupp också som oftast inte är urbaniserade, väldigt bundna till sina egen identitet och inte har bra utbildningsbakgrund. Den gruppen kan vi kalla grupp 3. Den finns en mellan-ting grupp också mellan 1:an och 3:an som vi kallar grupp 2. De är inte bundna till egna identiteten i samma utsträckning som grupp 3 men samtidigt är de inte redo att släppa allt och knäcka alla de sk. svenska sociala koderna på en gång. Grupp 1 har värdnationen/majoritetssamhället oftast nästan inga problem med i samband med assimilation och vidare integration. Exempel på sådana individer är Leili Falsafi (psykolog, författare, gift med en dansk, rötterna i Iran), Nyamko Sabuni (minister, gift med en svensk, rötterna i Burundi). Grupp 2 däremot har värdnationen/majoritetssamhället lite mera svårigheter med i sammanhanget men de kommer igen efter ett tag och integreras. Den grupp som är den mest utmanande gruppen för majoritetssamhället och politiken är grupp 3. Utifrån det psykologiska perspektivet kommer en medlem i grupp 3 aldrig att assimileras. Medlemmarna i den gruppen i vissa fall är framgångsrika individer som har till och med lyckats med arbete, betala skatt osv men pga att de inte har släppt vissa delar av den egna identiteten t ex "slöjan" anses de icke-integrerade i värdnationens ögon i de flesta fall. Och eftersom det är majoritetens tolkning som är avgörande i det psykologiska integrationsperspektivet så räcker det inte med att den framgångsrika kvinnan med slöja känner sig integrerad, utan det är VI-gruppen som ska avgöra detta. Utan att offra vissa delar av egna identiteten är det omöjligt att, psykologiskt, integreras. Utifrån den natianalekonomiska perspektivet är invandringen gynnsam. Den har alltid varit gynnsam. Martin Ådahl menar att man inte ens bör prata i sådana termer som: "Vi satsar på invandringen", eller "Satsar man på invandringen så vinner man tillbaks insatsen" osv. Han menar att invandringen är som en affärside som har sin process, och är gynnsam för samhället. Speciellt för ett sådant litet land som Sverige. 600.000 människor går upp varje dag och åker/går till sina jobb och betalar skatt. Det är alltså de som jobbar och har invandrarbakgrund. Utan de människorna stannar Sverige, menar Ådahl. För Ådahl handlar integration om arbete. Han menar att individen kommer in det sociala samspelet via erbete. Människan blir stark genom att uppleva att hon bidrar med sitt arbete, och då mår hon bra eftersom självförtroendet stärks. Farbod Rezania menade att man i stort sett borde sluta prata om integrationspolitik och i stället prata om arbetsmarknadspolitik. Han menade att integration är ett område som har många olika delar, och om man liknar integrationen med en stor cirkel som består av några inbakade små cirklar så gynnas den stora cirkeln av en rätt sysselsättningspolitik där företagarna och stora arbetsgivare (inte enbart offentlig sektorn) är mer aktiva som externa aktörer. Farbod exemplierade integrationen som en stor elefent som står i ett mörkt rum. Han likställde alla som försöker förstå integrationen och de svårigheterna och lösningarna kring den, som människor som får ögonbindel och får röra på elefanten. Den som rör på snabeln tolkar "integrationen" som ett mjukt rör. Den som rör på örat tolkar "integrationen" som ett mjukt blad. Den som rör på benet tolkar "integrationen" som ett mjuk pelare, osv. Men det är först när man tänder lampan och flyttar på allas ögonbindlar, som den riktiga "integrationen"/"elefanten" ses. Det är då alla är eniga om att "integration" är en elefant. Vi kan bara komma fram till en tänd lampa och ett ljust rum med en elefant i, genom att ständigt diskutera integration. Tack Arja Scough, Stina Karlkvist och Per Nilsson Klack för att ni följde med och berikade mitt perspektiv med era tankar. /John Omoomian