Varför är FN så passiva !?

FN bildades 1945 efter andra världskriget. Från början var det 51 länder som var med. År 2006 var 192 länder medlemmar i FN.

FN ska arbeta för fred, mänskliga rättigheter och social utveckling. Många länder var efter två stora världskrig fast beslutna att inte detta skulle upprepa sig en tredje gång. Dessutom hade FN som mål också att försöka förhindra de orättvisor och förhållanden i världen som kan leda till krig och konflikt.

Mycket har hänt sedan dess. Efter 66 år ser inte maktbalansen i världen på samma sätt som 1945. Den sovjetiska dominansen på öst har delvis försvunnit då Sovjet inte längre existerar i samma maktstruktur. Kina har visat framfötterna och har blivit den absoluta utmanaren, medans USA har tappat både ekonomisk och politisk mark i Mellanöstern och Nordafrika. Något som USA försöker återvinna nu.

När andravärldskriget var slut så var "vinnarna" helt eniga om att någon form av fredsavtal skulle underskrivas. Men när diskussionerna började kring vilka som skulle dela på den absoluta FN-makten dvs vilka länder som skulle vara medlemmar i säkerhetsrådet med fasta medlemmar och veto-rätt så gick olika uppfattningar isär bland de vinnar-länderna. Detta slutade med att Kina fick vara med som någon form av kompensation mot Sovjet.

Den första odemokratiska grundstenen lades redan då när 5 permanenta medlemmar i säkerhetsrådet fick en rättighet vid namn "veto-rätt". Detta inebär att de, när som helst, kan lägga veto mot ett beslut eller resolution utan att behöva övertyga de andra länderna via en motivering eller liknande. Ingen konsensus alltså.

En annan nackdel som inte kunde förutses då var staternas fulla mandat i förhandlingar. För de demokratiska staterna som redan då hade kommit en bra bit in i sina demokratiseringsprocesser var detta inget problem. Länder som Norge, Sverige, Frankrike eller Storbritannien. Men för de andra länderna som Kuba, Iran, Libyen, Kina, osv där en fullkomlig demokrati inte var ens tänkbar var situationen annorlunda.

Staterna fick som sagt full mandat i förhandlingarna. Det har de nu också. Landets representant blev alltså inte nationen eller folket som det var tänkt från början. Utan staten fick representera folket. Och vad händer om ett land som Libyen, Iran, Israel, Kina etc etc respresenteras av staten. Jo, det första som FN i så fall får säga adjö till är just mänskliga rättigheter som krockar med den statens intresse.

Och det sura dilemmat slutar inte där ! Tyvärr .... Det kan uppstå konflikter där FN:s huvudpartner dvs ett lands stat som folket inte vill ha längre blir huvudboven. Vad kan FN göra då ? Ska FN ställa sig bakom statens suveränitet ? eller ska FN ställa sig bakom folkets vilja. Något som har direkta samband med stadgan, dvs mänskliga rättigheter. Och vad säger FN när ett sådant totalitär regim som t ex: Irans regim säger: "Vad har ni (FN) för rätt att diktera mänskliga rättigheter för oss?"
"Det är klart att bögar ska avrättas !", "Det är klart att otrogna kvinnor ska stenas till döds!", "Det är klart att vi ska avrätta de politisk-aktiva som hotar vår landssäkerhet genom sina demonstrationer !!!". "Alla dessa åtgärder har vi fått tillåtelse att genomföra via våra nationella regler !!"

Vad har FN för svar !? .... Inget !
Vad har FN för mandat att bygga sina underlag på olika NGO:s faktarapporter och därmed fatta beslut !? .... Ingen !

Och detta underlättas inte om FN leds av en svag, okarismatisk och färglös ledare vid namn Ban Ki-Moon, som gillar att omge sig av ja-sägare.

FN har i många år lyst med sin otroliga frånvaro i samband med två utav de riktiga och primära uppdragen som FN hade i början, dvs mänskliga rättigheter och fred.

Så det är kanske dags att inse att FN med den stadgan som skrevs för 66 år sedan har gjort sitt. Antingen ska man se över stadgan så att FN återigen får den riktiga mandaten som organisationen behöver eller skrota det hela.

En FN utan mandat, är som en f.d brottare som har hunnit blivit 95 år och använder sig av rullator, men ändå befinner sig mitt i brottningsmadrassen, ist för att sitta på läktaren och åskåda.

//John Omoomian (S)

Ledare som omger sig av ja-sägare är farliga ledare !

En efter en faller ledare som i åratal omgett sig av ja-sägare i Mellanöstern och Nordafrika. Men sådana ledare finns inte bara utanför Sveriges gränser. Vi har ju många liknande ledare inom politiken, stora och små företag, offentliga sektorn osv.

Vissa ledare slutar sina karriärer med någon form av finjusterad avtackning där alla falskler mot varandra med skumpan i handen och ett oförklarligt kallt och falskt leende som inte betyder någonting. Medan vissa nadra avslutar sina karriärer där de får många betydelsefulla kramar, mail, brev och även levande och muntliga kommentarer, där vartenda ord betyder väldigt mycket !

För att vara en bra ledare måste man både vara aktiv och ha potential och intresse inom ett specifikt område. Men huvudnyckeln i ledarskapet är alltid dialog.
"En ledare som omger sig av ja-sägare är en svag ledare med begränsad makt och slår nedåt", sade Thomas Bodström förra veckan, när han deltog i programmet Skavlan. Det ligger faktiskt mycket i det Thomas säger.

En svag ledare som inte tycker om att höra nej-sägarna kan aldrig utveckla sig. Han/hon kan aldrig komma fram till svaret på den intressanta frågan "Varför?", ty han/hon har bestämt sig för ett färdigt perspektiv.

För att vara en bra ledare måste man ha ett bra ledarskap. De som leder organisationer där många människor är inblandade måste ha kunskap inom området beteendevetenskap. Man måste veta vilka personer man har med att göra för att kunna ha den optimala kommunikationen med dem.
För att kunna de andra människornas knappar måste du kunna dina egna först. Man måste lära känna sig själv först. En bra ledare gör allt för att omgivningen ger honom/henne konstruktiv kritik, med syftet själv-kännedom. Medans en svag ledare omger sig av ja-sägare.

Men en lärdom tycker jag att alla svaga ledare bör lära sig, och det är följande:
Att vara en stark ledare är inte samma som att enbart vara auktoritär.

Mobarak var en auktoritär ledare, men för det fick han inte en bra avtackning !!
Ban Ki-Moon är inte auktoritär, men för det kommer han inte att ha en varm, levande och äkta avtackning !!
//John Omoomian (S)

Grattis Egypten !

Det tog bara 18 dagar ! Ett diktatosiskt system som hade styrt Egypten i 30 år tog slut genom att folket inte gav sig och protesterade i 18 dagar.
Tahrirtorget fylldes med ytterligare tiotusentals människor igår (fredagen den 11 feb) när Mubarak lade fram det hela (enligt honom "de nya reformerna") på ett väldigt knasigt sätt. Han använde fel språk. Han använde fel ton och hans talskrivare hade fel fokus ! Talet handlade mest om vad han har gjort för Egypten. Hur duktig han har varit. Vilka svåra dagar han har gått igenom osv. Detta budskap från en kritiserad sändare till en protesterande mottagninsmassa fungerar inte enligt det akademiska ämnet media och kommunikation.
Det var alltså det klumpigaste Mubarak kunde göra. Samtidigt var det svårt för honom att ta sig ur detta på ett annat sätt. Hur som helst så kom de högsta generalerna i militären fram till honom och sade att detta inte skulle kunna få fortsätta. "Du måste avgå!".
Mubarak var ju en ledare som inte kunde tänka sig att göra ett blodbad för makten. Det finns ju andra regimer som kan tänka sig att göra det, och oftast kopplar de sina åtgärder till nationens säkerhet där referensramen för nationens säkerhetsbedömning är konstigt nog en ideologi/tro. De (f.d) kommunistiska länderna, Iran, Kuba osv är några exempel på sådana regimer/system. Men som tur var så hade Mubarak själv rötterna i Panarabism, som är varken en tro eller ideologi utan snarare en vision.
Nu är det dagen efter. Grattis Egypten , säger jag också, som många andra, och hoppas att landet fram till september justerar konstitutionen och gör allt för att någon form av tro/religion/ideologi inte, på något sätt , få någon form av helighet i regler och lagar. Det är det farligaste man kan göra under en efter-revolutinstid. Jag hoppas verkligen att Egypten har studerat konsekvenserna i revolutionen i Iran 1979 och lärt sig att tro/religion inte ska ingå i politiken.
Idag tänker jag i alla fall njuta av denna fantastiska känslan av att Egypten i vilket fall som helst inte kommer att vara samma Egypten som i förrgår. Jag njuter ! Grattis Egypten :)
/John Omoomian (S)

USA vill ha bort Mubarak ! Men varför ?!

Gentemot många analytiker som uttalade sig förra veckan och påstod att USA är nu orolig över läget i Egypten så skrev jag, att denna demokratiseringsprocess som började med Tunisien, fortsatte med Egypten och kommer att fortsätta med andra länder i området som Syrien, Yemen, Jordanien osv är en nödvändighet för världsekonomin.
SVT:s Bo Inge Andersson var en av dem som skrev om USA:s oro. Men han, liksom många andra "experter", har tydligen inte förmågan att se det politiska spelet bakom kulliserna, och detta kanske inte är så konstigt eftersom han är en kommentator och inte en analytiker.

Men frågan är varför USA vill ha bort Mubarak !

Om man tittar lite historisk på de stora förändringarna som har ägt rum i olika länder som har en speciell betydelse för USA, så ser man ett mönster. Medans republikaner använder den tuffa och militär-relaterade tonen i sina "lösningar", så har demokrater alltid haft den Enpowerment-relaterade tonen där förutsättningar för förändringar har tre pelare, som Hillary Clinton klart och tydligt påpekade igår vid en presskonferens (http://www.youtube.com/watch?v=aPPsQK_Sy8U)  , dvs freedom of assembly, freedom of expression, freedom of the press.
På klarspråk kan man säga att republikanerna alltid haft ett färdigt koncept för andra länders lösningar, medans demokraterna tror på att förändringen måste komme innifrån.
Men huvudsaken i det hela är i slutändan är den ekonomiska makten som i sig leder till mer politisk makt också.
Som jag skrev förra vecka så har Kina varit det tystaste landet kring Egypt-fallet. Detta är pga att Kina vill ha stabila länder att ha avtal med. Om denna stabilitet produceras via diktaur eller demokrati, struntar Kina fullständigt i, eftersom Kina sakta men säkert har tagit över världens tillverkningsekonomi. För USA däremot innebär ett odemokratiskt nordafrika och mellanöstern fortsatt ekonomisk förlust. Och det är därför USA från början haft en "bakom kulliserna"-plan för Bin-Ali och Mubarak. Något som Bo Inge Andersson inte haft förmåga att se.
El-Baradei träder idag, klokt och sansat, fram och hävdar att han inte kommer att ställa upp som president, eftersom han vet att han inte har den kampbakgrunden som Egyptens framtida ledare måste ha i bagaget. Dessutom har han bott i Österrike under en stor del av sitt liv, vilket inte ger honom pluspoäng i sammanhanget.
Det finns namn  på några aktuella ledarkandidater som har kämpat för demokrati. De namnen har Omaba i bakfikan. Vilket namn han kommer att stötta beror på hur protesterna utvecklas de närmaste dagarna/veckorna. Ett av de namnen är Ayman Nour. Lägg namnet på minnet så hörs vi i framtiden om det :)
/John Omoomian (S)